På gymet

I friskis omklädningsrum så kommer det ut en tjej från duschen. Hon är större än jag, inte mycket, men till och med jag, med skev kroppsuppfattning, ser att hon åtminstone är större. Hon stannar och går tyst förbi mig, sätter sig på bänken och väntar, med handduken som döljer henne. I ögonvrån ser jag att hon kollar ibland när jag tar av mig mina egna träningskläder för att gå att duscha. Jag låtsas inte se det, men håller ändå in magen. Går och duschar, ser min kropp i spegeln och tänker att varför är friskis och svettis så brutala att de väljer lysrör som gör att man ser ut som en mozarella.

Går ut i omklädningsrummet igen och ser att tjejen har hunnit klä på sig. På bara fem minuter, jag duschar nämligen väldigt snabbt. Alla kläder är på och hon står vid spegeln och ska börja sminka sig. Jag klär också på mig och gör henne sällskap. Jag känner mig nästan skyldig, vill säga något, typ att hennes hår är fint att jag alltid har önskat mig sånt hår som hon har. Det för att jag tror att hon tycker att det är jobbigt att byta om på samma ställe där någon är smalare än henne. Det kanske inte ens är sant, men jag vet att jag kan känna så. Speciellt på det kroppsfixerade gymet.

Det är tråkigt att vi kan tänka så vi tjejer, att det sitter så mycket värde i kroppen. Att vi jämför och värderar oss. Att jag är inte mer än vad jag är i relation till någon annan. Och jag vet också att mot henne så är jag smal, men mot andra spinningstränade stickor så är jag tjock mozarella.

Att vi genom jämförelse också bekräftar oss själva. Jag vet inte hur många gånger som jag har gått och tänkt typ; jag har tjockare lår än henne, men smalare midja, så det är OK. Jag blir alltså inte ok förrän jag har något på min kropp som är smalare än någon annan. Jag har inget att komma med sålänge som jag inte har min kropp med mig. Jag är OK fast än jag ser ut som en mozarella, för jag är smalare än hon som inte kan byta om i samma rum som mig. I det där omklädningsrummet så säger vi ingenting. Vi är inte mer än kroppar, och utifrån dem så har jag värderat och hierarkiskerat oss.

vet att jag bloggar fett lite.
kommer inte göra någonting åt det. Men kan ändå passa på att tipsa om Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Det är fett, finns på svtplay

xx

Hej då sötnos bråka inte med de andra barnen om att få kolla på stora pattar

förra terminen så läste jag lite maskulinitetsstudier. För det måste ju vara så jävla svårt att va kille ibland. Bara att någon kommer på att göra ett pojkvänsdagis där killar ska sitta och läsa slitz. Come on! Ser framför mig hur man säger "Vänta här lilla gubben medan jag går och handlar. Det finns jättestora pattar du kan kolla på. Bråka inte med de andra killarna" när man lämnar sin respektive för att köpa sitt blingbling. suck. 

Jag vill hata er systrar

Fast. Även om det så ofta känns så jävla viktigt att ha pojkvän så är det ändå mina tjejkompisar som kan såra mig mest. Kanske för att ett extra hårt band går av när ens tjejer sviker. Systraskapet får sig en rejäl känga och man tänker att tjejer är ändå bara ute för att såra varandra. När det händer, då är det bra att vara rationalist. Tänka att det finns väl en utväg och något positivt i det här med. Även fast systrabanden, det vackraste jag vet, har blivit stampade på och för sekunderna då man gråter, är värdelösa.

Att vara elva och vilja ligga

Jag såg filmen trust häromdagen. Den handlar om en pedofil som får kontakt med en ung tjej. Han övertalar henne till sex och sedan så handlar filmen om hur den unga tjejens familj hanterar hela grejen. Hur hon inte tycker att han har begått något brott, för han älskar ju henne. Hur pappan är frustrerad och vill döda alla pedofiler och hur mamman gör allt hon kan för att ställa upp och vara mamma.

Filmen är ganska bra. Just av den anledningen att själva övergreppet inte är svart på vitt för tjejen som upplever det hela. Hon anser sig själv fortfarande vara speciell för honom, och det är så viktigt att då spelar det kanske inte så stor roll om hon har sex med någon fast än hon inte vill. Hon är ju fortfarande speciell.

Jag läser om en liknande grej i kupé. Ett utdrag ur någon bok som handlar om en tjej som börjar sälja sex på internet. Det man får läsa om hur det börjar. Hur hon visar tuttarna för en kille i webcam, sen hamnar bilderna på skolan. Hon gör det för att han får henne att känna sig vacker, och det är ingen annan som har kallat henne det förr.

När jag var yngre, då skrev en kille till mig på kamrat. Han skrev typ: jag slickar dina bröstvårtor tills dom styvnar yada yada. Jag vill inte ha internetsex, men jag ville ändå att han skulle se mig och gilla mig, han den här okända personen som av någon anledning hade tagit kontakt med MIG. Så jag svarade, i ett nytt meddelande så att han inte skulle se att jag läst den lilla sexintroduktionen som han la fram. Hej, vem är du? skrev jag. Det jag inte visste var att på kamrat så skedde konverationerna som i en chat. De sparades. Så hans svar blev inte vem han var utan: Jasså, gillade du det jag skrev? Vill du ha mer?. Jag var elva år och livrädd så jag avslutade mitt kamrat-medlemskap.

Kontentan av det hela är i alla fall att jag mycket väl visste att det kunde vara farligt att träffa någon på internet, speciellt någon som sa att man var vacker och att man borde ligga. Men jag ville ändå, för där någonstans när man är elva så handlar så jävla mycket om sex, pojkvänner och att vara snygg. Samma år som kamratincidenten skedde grät Madde i min klass för att hon inte var top 3 i bröststorlek i klassen och Elin i årskursen över hade sex första gången. Och nu händer också det här.

När man börjar treva sig in på det spåret så är det helt plötsligt viktigare att veta hur man är vuxen än att vara bra i skolan och ha kompisar (även om man såklart ska vara det också, men nu ska man bestiga ett nytt territorium som man ska vinna). Man ska vara så jävla attraktiv, men det är sällan som man faktiskt får höra att man är det. Och då är bekräftelsen man får från killar på nätet så hoppfulla, ibland kanske det är det enda man har.

För mig är det ett sådant tydligt tecken på hur sexualiteten är så mycket av "kvinnligheten". Att vara sexig, vacker, attraktiv och ha pojkvän när man är elva är så viktigt att man sätter sin egen hälsa i fara, och ibland till och med försvarar sina förbrytare.

Chilla med livet!

Jag var lite orolig i förra veckan. Att jag skulle vara för själv. Jakob började nämligen sin skola igår och min dröjer flera veckor innan den börjar. Och jag känner inte många här i nya staden, göteborg. Som regnar.

Jag är lite av ett freak när det kommer till planera min dag, men det är nog för att jag har bott själv ett tag. Alltså helt själv, utan mamma, pappa eller kompis eller korridorskompis. Och då så vet man att om den där fikan med kompisen blir inställd, då måste man gå till ICA, inte för att handla utan bara för att få prata med någon under dagen.

Jag var lite rädd att det skulle bli så.
Men nu iidagen har det varit otroligt skönt alltihopa. Det blir såklart lättare när jag vet att jag ska träffa Jakob ikväll, och vi ska se finaste Emil Jensen. Men ändå. Att kunna ägna en hel morgon åt att baka bröd och förberda sig för att gå på museum själv och inte få ångest. Jävligt skönt!

Dags att komma över Rasmus!

När jag var 12 år hittade jag på att jag hade en pojkvän. Det är helt sant. Han hette Rasmus, kallades Rasse  (ledde till en hel del missförstånd när jag skrev ”hans” smeknamn i ett hjärta på handen. Jag var för liten för att veta att det var synonymt med rasism) och bodde i Stockholm. Min syster, som också bor där, jobbade ihop med hans mamma och vi hade träffats i väntrummet utanför deras kontor. Rasmus skrev sms till mig från mitt eget nummer  där det stod ”puss”. Puss, inget mer än så, för det var för pinsamt för mig som var okysst, minus en gång då jag hamnade på ”långtradare” i ryska posten. 

Rasmus fanns inte på riktigt, även fast jag ville det så jävla mycket. Jag kan ärligt talat säga att det var den högsta önskan i mitt liv just då. Att få en pojkvän. Jag som aldrig hade haft någon (inte ens i förskolan) och inte skulle få någon på sex år till (hade jag vetat det så hade jag väl tagit livet av mig. No joke). Jag ville det så jävla mycket, att jag ibland själv trodde det var sant.  

Det var åtminstone väldigt sant de dagarna jag skulle gå och köpa ny BH i storlek 70B med spets. Det var sant när jag tänkte på hur mycket jag var den enda för honom. När mina vänner berättade om sina kärlekserfarenheter (om hur killar i klassen hade strippat och gjort hellikoptern i pojkrummen) och jag kontrade med mina ömma påhittade kyssar. 

Hitta på killar får man göra ibland. Att låtsas bli full och hångla med första bästa killen i högstadiet också, av samma anledning. Bli överfallen när man ska möta upp sina tjejkompisar på klubb, mitt i stan. Inte bli tagen på allvar förrän man har bevisat motsatsen. Allt det kommer kanske få hända någon gång.

 Det är jävligt svårt att vara tjej. Oavsett om man är 12 eller 20 så måste man ha någon slags överlevndasteknik. När jag var 12 var det Rasmus. Nu ska den här bloggen få handla om vad mer det kan ha funnits(och fortfarande finns) för sätt. Vad jag har känt att jag behövde göra för att få en chans att vara mig själv. 

Det ska det handla om, men ännu viktigare varför jag tror att det är så jävla sjukt att det är så. Varför det alltid kommer att vara rätt att vara feminist (och för den delen socialist och antirasist också).